Bristande förtroende för lärarna - igen

Återigen visar Folkpartiet - detta skolfrågeparti - bristande förtroende för lärarna. Det är ju märkligt, för vilka ska rösta på (fp) om inte lärarna? Som Heidi Avellan skriver i Sydsvenska Dagbladet den 3 juli:

"Vilket parti är bäst på skolfrågor? FP. Mest engagerat i skolfrågor? FP. Mest profilerat på skolfrågor? FP. När det handlar om Folkpartiet så handlar det om skolan. Sedan kommer ingenting och ingenting och därefter kärnkraft och euron. Klassiska liberala frågeställningar hotar sällan täten på det här klassiska liberala partiets agenda. /.../ Och visst, skolfrågan är viktig, men med sitt stora engagemang framstår detta lärarnas parti som ett enfrågeparti."

Och ändå är fp:s attityd mot lärarna i det närmaste föraktfull. Det visar sej inte minst genom de uttalanden fp:s representanter har gjort angående lärarutbildningen. Att skolan är så dålig (men hur dålig är den egentlingen?), att eleverna når allt sämre resultat (gör de verkligen det?), beror på att lärarutbildningen är så himla dålig. Det är lätt att tro att ingen nuvarande lärare borde vara behörig att undervisa över huvud taget.

Attityden syns också i fp:s starka önskan om centralstyrning. Det räcker inte att alla har rätt till likvärdig utbildning, utan alla ska helst få likadan utbildning. Det senaste förslaget som pekar åt det hållet är en kulturkanon. Redan i valrörelsen 2006 argumenterade fp för en litterär kanon, alltså en lista på böcker som alla elever måste läsa under sin skoltid. En sådan kanon finns i Danmark och i en del andra länder, men i Sverige vann förslaget inget större stöd. Ändå har vi en dold litterär kanon. Det är den som gör att de flesta läser ungefär samma böcker i skolan i alla fall. Vilka av följande författare har du inte läst?
Anders Jacobsson och Sören Ohlsson
Jonas Gardell
Jan Guillou
Selma Lagerlöf
John Steinbeck
August Strindberg

Nåväl, listan kan göras lång. Förutom en litterär kanon vill fp nu att det ska finnas en allmän kulturkanon, som ska gälla film, musik och bildkonst (dans finns förstås inte med på kartan, som vanligt). En del av kritiken mot förslaget om litterär kanon handlade om att det ska anges från politiskt håll vad vi ska läsa i skolan (det finns tydligen fler än jag som tycker det doftar Sovjet). Därför vill fp den här gången låta statliga muséer och kulturinstitutioner lista de viktigaste delarna av det svenska kulturarvet. Problemet är det i princip är samma sak. Som kulturarbetare är jag hjärtligt trött på de stora institutionernas inflytande över den svenska kultursfären. Institutionerna fyller sin funktion och jag tycker de ska finnas kvar. Jag tycker att Kungliga Operan är viktig, eftersom den för vidare den del av kulturarvet som är balett. Jag tycker att Dansens Hus är viktigt, eftersom det ger oss möjlighet att se stora internationella koreografer och kompanier till ett rimligt pris. Och så vidare. Men - och det är ett stort men - de stora institutionerna sätter idag ramar för hela det svenska kulturutövandet. En ny organisation för danskonst startades ganska nyligen. "This is big!" löd slogan. Det här skulle bli någonting annorlunda. Alla intresserade var inbjudna att delta i arbetet. Vid det första officiella mötet deltog jag och tre andra via skype, eftersom vi inte hade möjlighet att resa till Stockholm (självklart hålls alla möten där), men vilka fanns på plats? Jo, representanter för de stora organisationerna! Behöver de verkligen en ny organisation? Jag trodde den var till för oss som jobbar "underifrån", men så var det då rakt inte. Ungefär i samma veva startades Vågastipendiet, också med en klatchig slogan: "Konstnärernas eget stipendium!". Konstnärer* kan betala in små bidrag, som sedan går till konstnärer som ansöker och väljs av konstnärer. En chans för dem som vanligen blir nekade stipendier från Konstnärsnämnden och Kulturrådet, hade man kunnat tänka sej. Men vilka sitter i juryn? Jo, återigen representanter för de stora institutionerna. Och det är bara två exempel på en lång rad liknande företeelser. Att därför låta de stora institutionerna ange vilka verk som ska tas del av i skolan försvårar ytterligare för de "små" aktörerna att komma fram. Det blir ett hinder för förnyelse och för lärarnas arbete, eftersom de stora institutionerna aldrig, aldrig, aldrig kommer lyfta fram folkliga strömningar, små fria grupper, verkliga rebeller och icke-professionell konst. Aldrig. Och varför? För att det inte är deras bord. Det är inte den konsten de sysslar med. De sysslar med institutionell konst och då blir det det vi ska syssla med i skolan också.

Men värst av allt är förstås hur fp ännu en gång visar total brist på förtroende för lärarnas kompetens. De flesta lärare kan väl tillräckligt mycket om sitt ämne för att veta vilka strömningar som har lett till att konsten ser ut som den gör, vilka enskilda konstnärer och grupper som varit viktiga, hur konstens utveckling har hängt ihop med samhällets? Jag vet i alla fall vad och vem jag vill lyfta fram i min undervisning. Om det ska finnas en kanon (men det ska det inte) ska den göras av lärarna själva och inga andra.

*När jag skriver konst och konstnärer avser jag begreppens bredare innebörd, dvs. alla konstarter och deras utövare.