Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth vill inte betala för kultur. Det är lite av ett problem, eftersom konst väldigt sällan är självfinansierande. Publiken kan oftast inte betala vad det verkligen kostar. På en stor institution som Kungliga Operan betalar publiken bara en tredjedel av det verkliga biljettpriset, på Dramaten hälften. För fria grupper är kulturstöd oftast en förutsättning för att de ska kunna ha någon verksamhet över huvud taget.
Så om publiken inte kan och staten inte vill betala, vem ska då göra det? Jo, näringslivet. Det är i alla fall Adelsohn Liljeroths idé. Jag har egentligen inga problem med att företag och mecenater sponsrar kultur. Allt beror på motkraven. En koreograf jag jobbat med gjorde en dansfilm och föreställning som skulle visas vid en kulturfestival i norra Sverige. Mitt under arbetet med filmen blev hon uppringd av ett företag på orten för festivalen. De ville sponsra henne med 10000:- bara för att hon bidrog till kulturlivet och turismen på deras ort! Motkraven var obefintliga - förutom att hon verkligen var tvungen att komma till festivalen och visa sitt verk, men det hade hon ju redan planerat. Som jag ser det kan den typen av bidrag enbart ha positiv effekt på konstvärlden. Ändå är jag inte enbart positivt inställd.
Det som är problematiskt är samhällets inställning. Om de politiska representanterna beslutar att vi ska ge offentligt stöd till kulturarbete innebär det att vi har valt att ha professionell kultur i vårt samhälle. Det finns de som menar att det är lika illa med politisk styrning av konsten, men offentlig finansiering behöver inte betyda att konsten inte kan vara samhällskritisk. Politikerna behöver nämligen inte bestämma vilka som ska få stöd bara för att de bestämmer att stöd ska ges, men genom att bevilja offentlig finansiering visar man en politisk vilja att ha ett aktivt kulturliv. Om man däremot, som den nuvarande kulturministern, säger att bara det som folk eller företag vill betala för ska finnas väljer man bort en levande och varierande kultur. Konsten blir då beroende av enskildas välvilja, godtycke och särintresse. Det är faktiskt helt oacceptabelt.
Läs också Sponsring något för kulturskolan?, Avdragsrätt för kultursponsring är fortfarande kulturpolitik, Svårt att locka företagen, Privata pengar är framtiden, Kulturrådets utredning, Skatteverkets regler och KD:s riksdagsmotion samt mitt inlägg Ge oss lite fler koreger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar