2012-12-30

Hos en danslärare 2012

Snart är det slut på 2012. Det har varit ett händelserikt år. Allt som hänt har inte hamnat på bloggen, men ganska mycket. Jag har fortsatt skriva mest om hälsa och undervisning, men också om en del politiska och fackliga frågor. Lärarlegitimationen har fortsatt att engagera mig, liksom frågan om lärares (och i synnerhet estetlärares) status. Möjligheten för lärare att köpa sej en kvalitetsstämpel och viljan att få in ämnesexperter i skolan har gjort mej arg. Under sommaren jämförde jag mästare och lärare (och därmed också lärlingar och elever) och skrev om vad jag gör för att få respekt av mina elever, vilket jag tycker är en typisk lärarkompetens. Regeringen fortsatte dock att välja bort kompetenta lärare till förmån för vinstdrivande läxhjälp utan pedagogisk utbildning. I september kom förslaget och i december beslutet om subventionerad läxhjälp (till alla som ändå skulle haft råd). Samtidigt klagar de på att studentunderlaget till lärarutbildningen är för dåligt. Under hösten skrevs en del om Skolverkets ”superlärare”, som skulle hjälpa ”vanliga lärare” att få ordning på sin undervisning.

Kulturamas Kabaret var min sista föreställning i Växjö.
Foto: Charlene Phil
Ett återkommande tema under året har varit dansträning för vuxna. Hur sent kan man börja? Hur vig kan man bli? Varför ska man överhuvudtaget dansa i vuxen ålder? Det kan vara ganska tålamodskrävande. Och hur börjar man? Jag har även skrivit en del om barn, till exempel barn och balett och hur gammal man behöver vara för att börja med barndans eller genreträning. Det har visat sej att såväl tonårstjejer som äldre kvinnor mår bra av att dansa, vilket jag hade förmånen att höra mer om vid Vetenskapsrådets kvartalsseminarium om dans i november.

I januari och februari skrev jag om den press som finns på högpresterande elever och ifrågasatte om de kanske ibland får höga betyg bara för att de brukar få det. Sedan fortsatte jag med funderingar kring att se sina elever utvecklas, stötta utan att styra, hjälpa dem att skapa, i vilken ordning man egentligen lär sej saker och vilket lärande som är meningsfullt. Lek i undervisning och skapande är också något jag har berört. I mars blev jag påmind om hur smittsam kreativitet är. Då kom också förslag på nationella prov iförskolan och jag funderade kring vad det egentligen är som testas. Senare beskrev jag hur jag jobbar med och bedömer skriftliga uppgifter. Moderaternas skolpolitiske talesman tyckte att för många valde programmet för estetik på gymnasiet och föreslog att man skulle dra ner på antalet platser.

Jag har gett tips på hur man väljer tåskor, vad man kan göra, om man inte har några, och vad man bör kunna innan man börjar träna tåteknik. Jag har delat med mej av trick för hur man hindrar tåskor från att glida av hälen och gett min åsikt om balettskor förbarn. Jag har dessutom försökt ge råd om teknikträning, till exempel hur mananvänder ståbenet, vad man kan göra för övningar hemma, hur man hittar sin placering och hur man kan jobba med sin utåtvridning.

Liksom förra året har frågor om hälsa tagit stor plats på bloggen, i år ofta i relation till de ideal som finns i dansvärlden och samhället i övrigt. I början av året skrev jag en serie om smalhets. Frampå våren skrev jag om eventuella hinder för överviktiga att dansa, men också att man inte ska låta sej stoppas av att man är överviktig. I april publicerade Göteborgsposten resultatet av en enkät om vad ungdomar skäms över, där det visade sej att många skämdes över sina kroppar eller delar av sina kroppar. Jag grät floder, men blev samtidigt stärkt i min övertygelse om vikten av att ständigt jobba med sådana frågor med eleverna. Under året har jag också läst en del om träningslära och insett hur lite dansvärlden hittills har brytt sej om sådant. Behöver dansare träningslära? En liten serie om sund rörlighetsträning fick inleda mitt svar på den frågan. Kost och näringslära är nästan lika bortglömt och undanskuffat som träningsläran i dansvärlden. I två inlägg ifrågasatte jag de kostråd som brukar ges till dansare och jämförde dem med Olympiska Kommitténs kostråd för idrottare. Sveriges Radio rapporterade om ortorexi (att vara besatt av träning), vilket förmodligen är ganska vanligt i dansvärlden, och om hur vanligt det är med överträning bland kvinnligaelitidrottare. På begäran berättade jag om hur jag gjorde för att gå upp från undervikt till normalvikt.

Det supersmala idealet är inte det enda som varit på tapeten på bloggen i år. Jag har också skrivit om tår, vrister, hälsenor, knän och utåtvridning. Ett glädjande och inspirerande exempel på att man kan ha en fantastisk danskarriär utan att leva upp till osunda ideal är Kristin Long, som nyligen har pensionerats från San Fransisco Ballet.

Jag och min efterträdare Karolina på Kulturama i Växjö.
Som vanligt har jag fortsatt att ifrågasätta allt stillasittande i och utanför skolan och satt det i relation till funktionsnedsättningar, till exempel ADHD. Jag har också diskuterat hur man hittar balans mellan idrott och hälsa, teori och praktik i dansundervisningen, ifall fysiska funktionsnedsättningar är ett hinder i dans, om fotboll och dans går att kombinera

Jag har inte sett så många föreställningar i år, men i april var jag i Dresden och såg Derevo. Kort därefter gick Birgit Cullbergs Fröken Julie på tv. Det var första gången jag såg hela, men jag tyckte tyvärr den kändes ganska omodern. Filmen The Artist var en betydligt starkare upplevelse, som påminde mej om att hur man berättar kan vara lika viktigt som vad man berättar. En dansfilm jag ser fram emot nästa år är Desert Dancer med koreografi av Akram Khan. Den tror jag blir väldigt spännande!

Kring mitt yrke finns fortfarande många myter. Jag har försökt slå hål på några av dem: för- och nackdelar med att ha dans som yrke, att danslärare latar sej hela dagarna och sprätter runt lite på kvällarna samt en del generella föreställningar om dansträning. Jag har också berättat om varförjag dansar och lite om vad skapande innebär för mej.

Yoga har nämnts några gånger, men inte fått särskilt stort utrymme, trots att jag åkte till Indien i början av sommaren just för att yoga. Jag var där i tre veckor, men valde att ta bloggpaus under den tiden, för att kunna fokusera på upplevelsen.

Kontaktimprovisation (kimpro) har kommit tillbaka in i mitt liv i och med flytten till Malmö. I oktober åkte jag till Göteborg för att delta i Radical Contact, ett konvent om kontaktimprovisation och kroppspolitik. Där fick jag anledning att fundera över det fina med kimpro, att säga ifrån, att lyssna med kroppen och vad tillit innebär.

Acroyoga är en ny grej jag börjat med i Malmö.
Foto: Lou Grönwall
Det har alltid varit ganska mycket balett på bloggen, delvis på grund av att jag har undervisat mycket i just den genren de senaste åren, men under hösten har jag skrivit alltmer om modern/nutida dans, till exempel om vad som skiljer olika tekniker åt och vad som är gemensamt för hela genren.

I augusti arbetade jag mina sista veckor på Kulturama Preparandum, då jag hade förmånen att fokusera på en enda elev, och hösten ägnades sedan åt att skriva affärsplan och göra upp en budget. I december kunde jag äntligen skicka in ansökan om att registrera firma hos Skatteverket och EmelieBardon Dans & Yoga var fött. Nästa år tror och hoppas jag att min främsta sysselsättning kommer vara att vårda denna min nya bebis – och därmed komma igång med undervisningen igen! Efter en höst med extremt lite undervisning längtar jag efter att ha elever. Bring it on! Det är dags för nya möten.

Gott nytt år!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för dina blogginlägg under 2012, som många gånger gett mig nya tankar och fått mig att reflektera. Jag ser fram emot att läsa bloggen även 2013! Lycka till med allt.

Emelie sa...

Tack för lyckönskningen! Och tack för att du har läst!