Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla

Är nyfikenhet en förutsättning för lärande? Jag vet inte. Det finns saker som jag lärt mej, trots att jag inte var särskilt intresserad eller nyfiken vid inlärningstillfället. Saker som lärdes helt utan lust. En del av dem har jag haft nytta av - kanske är det därför jag kommer ihåg dem. En sak är i alla fall säker: det är roligare att lära sej saker man är nyfiken på. Jag tror också att det krävs nyfikenhet (eller lust eller intresse eller hur man vill uttrycka det) för att bli bra på någonting, till exempel dans.

VAR TAR NYFIKENHETEN, LUSTEN, KREATIVITETEN, ENGAGEMANGET OCH TILLTRON TILL SIN EGEN FÖRMÅGA VÄGEN HOS BARNEN NÄR ELLER INNNAN DE TRÄDER IN I SKOLANS VÄRLD? Vad gör vi i skolan eller vad gör vi inte, eftersom den nyfikenhet, lust, kreativitet och engagemang som finns hos en 4-åring verkar försvinna längs vägen men borde finnas kvar som en självklar tråd genom hela skolan OCH livet. Det sitter elever i våra klassrum som inte tro sig kunna, inte vill och inte vågar pröva sig fram. Vi är skyldliga att se till att de faktiskt får känna att de kan, vill och vågar genom att de använder sin nyfikenhet, lust, kreativitet och engagemang. Och om det nu inte är skolan som tar död på allt detta varför kan inte vi väcka lusten till liv igen när vi har förmånen att umgås och undervisa eleverna så många timmar varje dag, år ut och år in? - från Öpedagogens inlägg Lusten övervinner allt - ja men vem tar död på den

För att eleverna ska kunna tillgodogöra sej dansämnet - och för att kunna prestera inom det - måste de våga vara nyfikna. Sir Ken Robinson säger i ett TED talk [titta här] att den som vill vara kreativ inte får vara rädd för att ha fel. Han menar att den som är rädd att ha/göra fel får ett inrutat sätt att tänka och därmed inte kan tänka nytt, det vill säga kreativt. Enligt Robinson är det skolan som hämmar vår kreativitet. I skolan finns oftast tydliga rätt och fel och den som har flest rätt får högst betyg. När jag gjorde verksamhetsförlagd utbildning (vfu) i Storbritannien 2004 chockades jag lite av mängden prov och det starka fokuset på betyg, men nu drar den svenska skolan alltmer åt samma håll. Betyg från år 6, betygsliknande omdömen från år 1, fler nationella prov. En stor skillnad mot den brittiska skolan är dock att de svenska skolpolitikerna även vill dra ner på mängden konstnärliga ämnen. Det får mej att tänka på Fredrik Häréns tankar om nyskap. Enligt Härén borde inte kunskapsförmedling vara den svenska skolans främsta uppgift. Istället för kunskap borde vi fokusera på nyskap, alltså kreativitet. Sverige behöver inte kunniga utan kreativa invånare. Hur ska det gå när skolan blir alltmer koncentrerad på det som är mätbart, på det konkreta, på rätt och fel, på nationella prov och på betyg? Hur ska unga människor, som hela livet har lärt sej att sitta och gå i raka led, våga ge sej ut på äventyr i livet, i konsten, i vetenskapen?

När eleverna kommer till mej är de redan tonåringar. De har gått i skolan ganska länge och hunnit ta del av en hel del utanför skolan också. De flesta av dem är livrädda för att göra fel. Ibland känns det som om hela mitt arbete handlar om att väcka den där nyfikenheten igen, att förklara att i konsten finns inga rätt och fel. Det handlar om vad de vill berätta! För att kunna berätta det måste de våga utforska olika möjligheter. Att utforska är att prova sej fram och för att kunna göra det måste man släppa tankarna om rätt och fel. "Varför kan vi inte väcka lusten till liv igen...?" undrar Öpedagogen. Mitt ämne är fullständigt meningslöst, om vi (jag och eleverna tillsammans) inte kan det. Då blir eleverna inga konstnärer utan bara dansdockor. De kanske kommer göra "rätt" men de kommer aldrig göra något intressant. De kanske kan lära sej ett och annat danssteg, men de kan aldrig göra dansen till sitt eget uttrycksmedel - och vad är då vitsen? Det har konsten och vetenskapen gemensamt - det krävs nyskap för att någonting ska hända.

Läs också Estetik i skolan och Nationella prov i dans.