Överträning, del 11: Andra omgången

Med risk att verka helt dum i huvudet: efter mina fyra månader hemmagjord rehab började jag på danslärarutbildningen och dansade med dagliga smärtor i två år. Det var inte alls som förut, då jag knappt tog mej ur sängen och bara kunde sitta upp kortare stunder. Jag fungerade mer eller mindre normalt både i vardagen och i dansen, men bröstrygg, armbågar, händer och fötter ömmade fortfarande och min rörlighet var begränsad. Jag tyckte ändå det var värt det för att få dansa igen och det var av helt andra orsaker jag begärde studieuppehåll efter andra året.

Under mitt studieuppehåll jobbade jag 75% som danslärare. Det visade sej vara mycket mer slitsamt för min kropp att undervisa än att träna själv. När jag undervisade blev jag sällan helt uppvärmd. Jag visade någonting, sedan tittade jag på eleverna, pratade, gav korrigeringar, och så vidare - sånt som danslärare gör. Sedan visade jag nästa övning eller kombination, som jag inte var tillräckligt varm för, eller ett tekniskt moment som kroppen inte var förberedd på. Att tänka på min egen kropp och hälsa försvann bakom mitt fokus på eleverna och undervisningen, vilket resulterade i att jag med tiden återigen blev allt svagare. Den här gången berodde det inte på att jag tränade för mycket, utan för lite. Problemet var ju också att kroppen ändå inte vilade, eftersom jag var tvungen att vara fysisk i undervisningen. Gång på gång demonstrerade jag alltså moment som jag var alldeles för svag eller otränad (tekniskt) för och skadade varje gång min kropp lite grann.

En bit in på vårterminen gick det inte längre. Jag hade så ont i ryggen att jag inte visste var jag skulle ta vägen - igen. Jag kunde inte vara stilla, men inte heller röra mej. Allt gjorde ont. Jag försökte bli sjukskriven, men för att bli det var jag tvungen att träffa en läkare och väntetiden var så lång att sjukskrivning inte var någon idé. Istället tvingades jag hitta nya sätt att undervisa utan att behöva anstränga kroppen. Det var inte så lätt och eleverna var inte alltid så nöjda, men det positiva var att jag utvecklade min undervisningsstil och lärde mej själv metoder, som jag fortfarande har användning av. Till slut träffade jag också läkaren, som till en början visserligen verkade ta min smärta på allvar, men som, när proverna inte visade någonting, bestämde sej för att det inte var något fel på mej. "Det är bara att du dansar vidare!" meddelade han mej glatt i telefon. Jag höll inte med, utan begärde att få bli remitterad till en privat idrottsklinik som jag hört skulle vara bra. Läkaren tvekade, men gick till slut med på det med orden: "Jaja, jag kan skriva en remiss, men de väljer ju själva vilka de ska ta emot." Några veckor senare ringde de från idrottskliniken och berättade att de fått in en remiss, där det stod att jag hade "lite ont i ryggen". "Det är ju ingenting som vi tar hand om," sa sköterskan som ringde. Jag försökte förklara läget, att jag var dansare och att mina ryggsmärtor var ett stort hinder i mitt arbete, men sköterskan kunde inte ändra på läkarens beslut.

Så satt jag där igen med smärtor som jag varken visste hur jag skulle hantera eller hur jag skulle bli av med, utan hjälp och utan sjukskrivning. Läget kändes ganska hopplöst, men i nästa inlägg vänder det. Då ska jag berätta om någon som faktiskt hjälpte mej och det med besked.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.