Att hantera elevers prestationsångest

Jag ger ganska ofta kompositionsuppgifter till mina elever. Oftast har de ganska lite tid på sej att lösa uppgiften, 10-15 min, och det är sällan de hinner klart. Vad man menar med "klart" kan förstås vara lite olika, men i det här fallet menar jag att eleverna inte tycker att deras komposition är tillräckligt färdig för att kunna visas upp. På mina lektioner får de ändå visa vad de har gjort och ibland händer det att varenda grupp inleder med att säga: "Alltså, vi blev inte riktigt klara." Eller: "Alltså, vi har nästan inte gjort nånting." Eller till och med: "Alltså, våran är skitdålig." De ber helt enkelt om ursäkt för sej själva och sitt arbete. Jag ser det som tecken på prestationsångest. Om man ber om ursäkt för sin skapelse redan innan man har visat upp den sänker man publikens förväntningar och behöver inte stå till svars för sitt verk. Jag tror det funkar på ungefär samma sätt när yngre barn säger: "Titta vilken ful teckning jag har ritat!" Säger man så är det större chans att man får beröm för det man har åstadkommit. "Den är ju jättefin!" ville i alla fall jag att de vuxna skulle säga och jag förväntade mej (baserat på erfarenhet) också att de skulle göra det. Jag säger aldrig: "Den är ju jättefin!" vare sej till små bildkonstnärer eller tonåriga dansare. Det är ju fullständigt ointressant om teckningen/koreografin är fin eller ful! Det som är intressant är vad konstverket förmedlar, så jag brukar prata med eleverna om det istället. "Vad såg ni?" frågar jag dem som har tittat. "Vad kände ni?" Och till dem som dansat: "Vilka metoder eller koreografiska verktyg har ni använt? Vad hade ni för idé? Vilken var er utgångspunkt?" Till exempel. Ibland berättar jag också vad jag såg, detaljer jag la märke till eller känslor jag upplevde. Väldigt sällan säger jag att dansen de har gjort är "fin". Vill jag berömma säger jag hellre: "Bra jobbat!" Det är det som spelar roll, tycker jag, att de har jobbat. Det är mycket viktigare än slutprodukten.

I mitt exempel ovan pratar jag inte med eleverna om deras prestationsångest, men vi jobbar ändå med den på ett handgripligt sätt. Ju oftare man får visa upp ofärdigt material, så kallat work in progress, desto lättare blir det. Som så mycket annat är det en fråga om träning. Det blir tydligt att vårt arbete handlar om att testa oss fram och inte om att prestera. Det vi visar för varandra är vad vi har testat, utforskat, lekt med den här lektionen - inte ett färdigt dansstycke. Ju oftare man gör det desto mer lättsamt blir det. Det är min erfarenhet. De första gångerna är eleverna ofta nervösa och väldigt fokuserade på sej själva och det de ska visa. Så småningom blir de mer intresserade av vad de andra visar än vad de själva har att presentera. De små uppvisningarna handlar då mer om att få ta del av de andras arbete än om att blotta sej själv. Prestationsångesten har släppt.

Att jag så sällan berömmer mina elever är också ett medvetet val från min sida. När jag berömmer handlar det oftast om att de jobbar bra. En del elever har svårt att vänja sej vid det, men jag framhärdar. Många lärare slösar alldeles för mycket med beröm, enligt min mening. Eleverna (inklusive jag själv när jag var elev) blir ögontjänare och anstränger sej i första hand för att få lärarens bekräftelse. Det tror jag är helt kontraproduktivt för lärandet. Vygotskij skriver i Fantasi och kreativitet i barndomen att barnets belöning bör vara den tillfredsställelse hen får av skapandet i sej och inte i uppmuntran och beröm från vuxna. Det är då man verkligen växer. Jag vill att eleverna ska avgöra själva när de har gjort någonting bra. Genom att diskutera med dem vad de tycker är bra och varför hoppas jag kunna hjälpa dem att bilda sej en uppfattning om vad de uppskattar istället för att de ska ägna all sin kraft åt att lista ut vad jag uppskattar (som jag gjorde när jag gick i skolan).

Vill man prata med eleverna om deras prestationsångest finns det två viktiga frågor man kan utgå från, tycker jag. Den ena är: "Vad är det som gör att du får prestationsångest?" Vi känner oss själva bäst. Det gäller även elever. De vet i vilka situationer de drabbas av prestationsångest och när det blir oöverstigligt för dem. En följdfråga är: "Vad kan vi göra för att underlätta för dej?" Även det vet eleverna ofta själva. Att som lärare anstränga sej för att hitta på piffiga lösningar är ofta slöseri med energi. Det är bättre att be eleven själv om förslag. Om hen bara skakar på huvudet, gråter och säger: "Jag vet inte. Jag vet inte" kan man kanske själv försöka smyga in ett förslag och fråga vad eleven tycker om det. Den situationen har jag varit i med en elev. Vi kom fram till en fungerande lösning till slut tillsammans.

Den andra viktiga frågan är: "För vems skull dansar du?" Det är bara den, för vars skull man dansar, som man kan ha prestationsångest inför. Om eleven har prestationsångest inför mej är det ett tecken på att det är för min skull hen dansar. Helt galet! Jag vill att var och en av mina elever ska dansa för sin egen skull. Det hänger ihop med allt det jag har skrivit ovan. Om eleven dansar för sin egen skull blir syftet med lektionerna att lära sej saker - inte att prestera inför mej eller någon annan. Då behövs inte heller mitt beröm - även om det kan fungera som en extra push då och då. Då ligger belöningen i dansen i sej och inte i min uppmuntran och bekräftelse.

Läs också:
Beröm
Prestationsångest
Att göra sej av med prestationsångest