Hos en danslärare 2011

2011 lider mot sitt slut och det är dags att sammanfatta. Förra året avslutades med att jag försökte bli lite mer personlig på bloggen. Serien fortsatte i januari och faktiskt ännu längre, trots att den var tänkt att bara räcka i 30 dagar. Jag fortsatte också på sätt och vis den personliga linjen genom att berätta varför jag hoppade av inriktning svenska och framför allt om den period då jag övertränade samt vad det har lett till. Serien om överträning sträckte sej över 15 delar och skrevs framför allt i juli, då jag var ledig och hade chans att "dansa själv" som det kallas bland danslärare och pedagoger, men dessvärre kände av mina fysiska besvär mer än på hela resten av året. Serien kan också sägas vara en del av bloggens nya fokus på hälsa. Det är något jag varit intresserad av länge, men som har fått större plats i min undervisning såväl som mitt bloggande under det senaste året. Förutom överträningen har jag bland annat skrivit om nya lärdomar om att gå ner i spagat, att det inte går att stretcha utsidan av låret men att det finns andra saker att göra istället, de bästa yogaställningarna mot mensvärk, att träna dans hemma och menstruationens plats i träningsläran. I september skrev jag tre inlägg om prestationsångest och Thérèse inspirerade mej senare att fundera kring om vi hjälper eller stjälper unga tjejer genom vad vi säger till dem i all välmening. Några av inläggen om kropp och hälsa har blivit de mest lästa av mina besökare. Varje dag har minst en person, men ofta flera, hittat till min blogg genom att googla en fråga om hur man stretchar utsidan av låret. Det fascinerar mej att så många är intresserade av just det.

Foto: Charlene Pihl

Jag har förstås också skrivit mycket om undervisning och vad det innebär att vara danslärare. Jag har till exempel skrivit om beröm och korrigeringar, att flytta fokus från kroppen till föremål som till exempel balettskorna, att använda datorn för att öka de mänskliga kontakterna i klassrummet, om vad lärare kan vara beredda att göra för att hjälpa eleverna att nå målen, om ordning och kaos, om dansanalys och improvisation och till och med om språkundervisning. När Jan Björklund och senare Metta Fjelkner gjorde sina omdiskuterade uttalanden om katederundervisning var jag förstås tvungen att skriva något om det också. Till stor del handlade det om hur irrelevant begreppet kateder är i ett ämne som mitt. Trots att jag tidigare lovat att aldrig mer skriva om barndans har jag skrivit mer än någonsin om just det! Jag har skrivit om vad danslektioner för barn bör innehålla, hur man kan tänka när man planerar dem och jag har gett en hel rad tips på övningar man kan göra med små barn. Och detta trots att det har varit mitt första hela år utan en enda barngrupp! I övrigt har mina inlägg om yrket i första hand handlat om balans. Dels balansen mellan konstnärsskap och lärarskap och dels balansen mellan att ha världens bästa jobb och att ändå behöva vila, inspiration, cred och lön för att orka med det. Det har också handlat om kraven på multikompetens, att man till exempel både behöver kunna sy en tutu, föreläsa om upphovsrätt, tolka styrdokument och sätta betyg.

Det har varit ett år av skolreformer och den jag har skrivit mest om har helt klart varit lärarlegitimationen. Inläggen har i första hand handlat om vilka som får legitimation och vilka som inte får det, men också om reformen i allmänhet. Inläggen har genomgående haft en negativ ton, trots att jag från början var positiv till införandet av legitimation. Ju mer jag har lärt mej om reformen desto mer negativ har jag blivit. I övrigt har jag skrivit om elitsatsningar i grundskolan, elevdemokrati och vilket ansvar skolan har (eller inte har).

Jag gestaltar en gangsterdrottning i Martin Gallos koreografi.
Foto: Jonna Hovrell

Diskussioner kring kunskapssyn och de konstnärliga kunskapsområdenas plats i skolan har som vanligt tagit stor plats på bloggen. Det har både handlat om konst som metod i teoretiska ämnen och om de estetiska ämnenas egenvärde. I maj och juni skrev jag en del om Juholts uttalanden om kulturskolans och de estetiska ämnenas betydelse i skolan. Det verkade vara den socialdemokratiske partiledarens käpphäst i början, men sen försvann det bakom hyresskandaler och förlåtelseturnéer. I augusti läste jag en tidningsartikel om cannabisbruk och skrev om den, så den handlade om konstnärliga uttryck kontra teori. Länken från artikeln ledde flera hundra nya läsare till bloggen, men inte många av dem verkar ha fastnat, eftersom besökarantalet snabbt dalade till ett 30-tal om dagen igen. Jag har också funderat runt om duktiga elever kan bli framgångsrika utanför skolan, vems ansvar det är om eleverna misslyckas, hur tanken inte kan delas in i ämnen utan att vi tvärtom lär av allt omkring oss och framför allt av varandra, om elitism, originalitet och talang.

Jag har inte skrivit så mycket om de föreställningar jag har sett. Kanske beror det på att jag inte har uppskattat det jag har sett. Årets bästa föreställning var '0'Märkt med Mariposa. Förutom den har jag bara skrivit om The Forsythe Company's nya stycke och Klungans föreställning Se oss flyga genom luften, varav jag gillade den senare men inte den förra. Jag har sett flera andra föreställningar, till exempel två nycirkusar och en finsk diskokavalkad, men inte lyckats få ner någon text om dem. Istället har jag skrivit en del om böcker, som gett mej nya perspektiv på dansens historia. Jag har också funderat kring dans som en tjejgrej två gånger. Den viktigaste boken handlade dock inte om danshistoria, utan om hur unga kvinnor med självskadebeteende remitteras till rättspsyk och vanvårdas där tills de är helt knäckta.

Jag dansar med Marco i Örestad, Köpenhamn, under 100 Dancers.
Foto: Christian Björklund

Då och då under året har jag skrivit om mitt skapande vid sidan av jobbet och ibland visat exempel. Teman och stilar har skiftat. Det har varit en tung koreografi i tystnad om självskadebeteende och ätstörningar, en flera år gammal balettinspirerad konstfilm av Svea Duwe, ett krälande självporträtt, en teatral antidans om hallucinationer och ett stycke lyrisk jazz om förlorad kärlek. I motsats till min vilja att visa upp sådant som blivit klart står min starka ovilja att prata om nya idéer. Just nya idéer var dock något som behandlades under sommarens stora evenemang 100 Dancers i Köpenhamn, där jag fick anledning att fundera kring intentioner och terapi kontra konst.

Nu är det bara ett och ett halvt dygn kvar på 2011. Mycket har hänt, mycket har tänkts och skrivits ner, mycket har också glömts bort eller kommit i skymundan. Nu stundar ett nytt år, delvis redan planerat men ändå med många hemligheter. Inför det nya året önskar jag mej - och er alla - hälsa och inspiration!

Varför varje konstprojekt behöver en lärare

I dansvärlden (och kanske konstvärlden i stort) har lärare och pedagoger låg status. Ofta upplever jag att vi ses som "något annat" i en värld där normen är att vara konstnär. Stereotypen är förstås att en estetlärare alltid är en misslyckad konstnär, någon som inte var tillräckligt skicklig eller intressant i sitt konstutövande för att kunna försörja sej på det. Kanske representerar också lärare och pedagoger struktur och ordning i en konstvärld där kreativitet och kaos råder. Oavsett vad det beror på är det ett faktum att valet att undervisa ses på med misstänksamhet, nedlåtenhet och ibland till och med förakt. Det har, av flera anledningar, alltid irriterat mej. Dels för att jag valde att inrikta mej på undervisning på grund av att jag finner det meningsfullt och intressant och dels för att duktiga lärare och pedagoger är en förutsättning för att nya konstnärer ska komma fram. Det är liksom vi som fyller på underifrån, kan man säga, som ser till att det finns nya potentiella kreativa genier med baskunskaper och grundläggande teknik.

Skrämmande struktur. Från kackabecka.se

Häromdagen slog mej dessutom en sak till. Jag pratade med några andra om ett stort konstprojekt där jag och en till av de närvarande var involverade under tre års tid. Projektet omfattade scenkonstnärer, ljudkonstnärer, visuella konstnärer, tekniker och producenter i fyra olika länder samt en massa ny, oprövad teknisk utrustning och en mängd olika idéer och viljor. Den konstnärliga ledaren var en stor visionär, men lämnade åt oss andra att försöka förverkliga visionerna - dessvärre med en bristande förmåga att kommunicera dem. Det fanns många spännande och inspirerande tillfällen under projektets gång, men som helhet innebar det vatten över huvudet för varenda en som var inblandad. Resultatet blev utmattning, irritation, konflikter, strulande teknik och halvkassa presentationer. Det som slog mej, när vi pratade om detta för några dagar sedan, var att varje dylikt projekt behöver en lärare. Om man hårddrar det som jag skrivit ovan är konstnärer visionärer och lärare realister. Om konstnärerna representerar kreativitet och kaos representerar lärarna ordning och struktur. Både det förra och det senare behövs för ett lyckat genomförande av en konstnärlig idé!

Konstnären Jim Dine bygger Pinocchio-skulpturen i Borås.
Foto: Tobias Sandblom, GT

När jag skapar material åt mina elever kan jag ha en stor konstnärlig vision, men för att genomföra den måste jag alltid tänka: Vad är rimligt eller ens möjligt för de här eleverna? Jag måste alltid ta hänsyn till deras ålder, erfarenhet, tekniska kunnande, konstnärliga mognad och övriga förförståelse för att det över huvud taget ska bli någonting alls av min fantastiska idé. Den tanken hade onekligen varit till stor nytta även i ett projekt som det jag beskrivit ovan. Om den konstnärliga ledaren hade haft sällskap av en lärare hade vi kanske rott iland ett lite mindre omfattande projekt, men med lyckat resultat. Kanske hade frustrationen och konflikterna inte varit den röda tråden i samarbetet, utan kanske hade vi haft lust att samarbeta någon annan gång igen. Ett problem som lyftes under arbetet var risken att tappa mottagarmedvetenheten, risken att glömma bort publiken i utforskandet av våra egna idéer. Jag hade också velat lägga till risken att tappa deltagarmedvetenheten, risken att bortse från våra egna begränsningar. Det är en del av min lärarkompetens.

Smyckeskrin med ballerina sökes

Från kaxig.se

När jag var liten hade jag flera stycken, men nu finns de tyvärr inte kvar i min ägo längre. Därför är jag på desperat jakt efter ett sånt där smyckeskrin med en liten snurrande ballerina. Smyckeskrinet i sej är inte så viktigt, det är ballerinan jag är ute efter. Minst en av armarna ska vara lyft ovanför huvudet. Hur svårt kan det va? tänker ni - men då har ni ännu inte lagt märke till att i alla dylika smyckeskrin som verkar säljas nuförtiden har ballerinan armarna placerade i demi seconde. Vem tusan snurrar med armarna i demi seconde?! Förresten har man tur om det ens är en ballerina i lådan, när man lyfter på locket. Där kan lika gärna finnas en prinsessa, en fé, en blomma, en häst, en groda eller vilket annat djur som helst.

Om det är så att någon av mina läsare äger ett smyckeskrin av den typ jag efterfrågar - eller någon annan form av roterande liten ballerina - skulle jag vara djupt tacksam om vederbörande kunde tänka sej att skänka den till mej. Om ni inte vill ge bort era smyckeskrin skulle ni kanske kunna tänka er att låna ut dem istället? Jag kan dock inte lova att de kommer tillbaka i samma skick som jag fick dem. Ballerinan ska användas till ett konstprojekt och det kan hända att jag måste modifiera konstruktionen lite.

Skriv en kommentar om du har en ballerina du vill bli av med!

När jobb och fritid flyter ihop

Jag ska på hälsoundersökning på jobbet. Inför hälsoundersökningen har jag fått fylla i en lång enkät om min livsstil och mitt mående. Första frågan lyder: "Hur mycket anstränger du dig kroppsligt på fritiden?" Alternativen är Stillasittande fritid, Lätt motion, Måttlig motion och Hård träning. Det är en väldigt svår fråga för mej att svara på. Enkäten är uppenbarligen inte utformad för danslärare.

För det första: Det finns ingen fråga om hur mycket jag rör mej på jobbet. Eftersom jag är i rörelse mer eller mindre konstant på jobbet är det kanske inte ett så stort problem om jag rör mej lite mindre på fritiden.

För det andra: Vad är jobb och vad är fritid? Jag behöver träna en del för att klara mitt jobb. Även om jag har en ganska "stillasittande fritid" under terminerna tar jag varje chans att träna under de längre perioderna av undervisningsfri tid, när eleverna har lov. Men trots att jag förmodligen hade dansat så mycket jag kunde under min semester ifall jag hade haft ett annat jobb borde denna semesterträning nu kallas fortbildning. Så är det jobb eller fritid? Svårt att säga.

Sista sidan i enkäten handlar om psykosocial arbetsmiljö och stress. Där kommer frågan: "Hur ofta händer det att du inte kan koppla av tankarna från arbetet när du är ledig?"Sanningen är den att jag nästan helt har suddat ut gränserna mellan jobb och fritid. Hittills har det aldrig känts som ett problem, även om det kommer se illa ut i min hälsoenkät att jag svarat Varje dag. Sedan jag började jobba heltid tror jag inte att det har gått en enda dag utan att jag har tänkt på mina elever, hur jag ska utforma övningar eller hur schemat borde se ut nästa termin. Ibland känns det lite tråkigt att mitt jobb är mitt största intresse, men borde det egentligen inte ses som roligt? Kommer sjuksköterskan, som ska genomföra hälsoundersökningen, säga: "Det var ju inte så bra, det här, Emelie" eller: "Men vad roligt för dej att du trivs så bra med ditt jobb att du vill hålla på med det hela tiden!"? Det återstår att se.

Läs också Att göra sin hobby till ett jobb.

Finns talang?

Jag tror, av princip, inte på medfödda talanger. Alla kan lära sej allt, är min devis. Men ibland måste jag fundera. I min närhet finns en 8-åring, som jag känt sen hen var bebis. Redan första gången vi träffades slog det mej att det här barnet var en dansare. Trots att jag inte umgås jättemycket med småbarn var det uppenbart att 1-åringen hade ett ovanligt sätt att hantera kroppen och förhålla sej till andra kroppar. Även om alla bebisar är experter på lyftteknik (de vet exakt hur man gör sej så lätt som möjligt om man vill bli lyft - och så tung som möjligt om man inte vill bli det) har jag aldrig träffat på en annan 1-åring som verkar utforska lyft och annan kroppskontakt. Hur ofta ser man ett så litet barn experimentera med olika kroppsdelar som passar ihop, att klättra upp på vuxna och att hänga uppochner?

Under sju år har jag nu följt det här barnets utveckling och varje gång vi träffas slås jag återigen av vilken dansare hen är. Hen provar hela tiden att göra saker med kroppen, vifta med armarna på olika sätt, falla utan att slå sej, hoppa på ett ben... Hen har en stormande fysisk energi och kreativitet, som jag inte sett hos någon annan i hens familj. Det är just det som gör det extra intressant. Barnets föräldrar är inte intresserade av vare sej dans eller någon annan konstart. Barnet har aldrig tagit danslektioner eller dansat i någon annan organiserad form. Och ändå dansar hen hela tiden - med eller utan musik. Det får mej att tänka. Kanske finns talanger ändå. Kanske föds vi med en vilja, en längtan, en viss riktning i vår intelligens, en predestination. Kanske har vi fått med oss något till vårt liv på jorden, något som står oss fritt att använda eller inte använda, men som ändå finns i vår förpackade ryggsäck.

Hur skulle detta annars hänga ihop?

Så tänkvärt om vad kroppen kan vara

Thérèse skriver idag om hur hennes syn på kroppen förändrades när hon i 12-årsåldern såg ett inslag på tv-programmet Bullen:

Det där korta inslaget blev en milstolpe för mig. Min kropp gick från att vara den fysiska delen av mig som bar mig genom livet, till att bli något jag kunde värdera. Det värsta av allt var att jag snart lärde mig att det var i negativa ordalag jag som ung tonårstjej förväntades värdera min kropp. Jag förväntades inte tycka om den, vara nöjd med min styrka och trivas i min fysiska skepnad. Bara något år efter att jag sett filmen i Bullen gick jag på högstadiet och hoppade över min första måltid.

Läs hela inlägget här. Det är det mest tänkvärda jag läst på länge. Vad säger vi egentligen i all välmening till unga tjejer? Prackar vi på dem självhat, när vi försöker visa att vi förstår hur de tänker? Knuffar vi omkull dem, när vi försöker stötta? Lär vi dem att värdera sina kroppar istället för att bara använda dem? Jag har ofta tänkt att frasen: "Det är du som bestämmer över din kropp. Gör aldrig något du inte vill!" som har sagts till mej för att stärka mej, har förstört mitt förhållande till min egen sexualitet. Thérèses inlägg pekar i samma riktning. Det är något jag tycker att vi verkligen ska fundera över.

Den viktigaste boken

Första gången jag hörde talas om någon som gjorde illa sej själv med flit gick jag i sjuan. Det var ingen jag kände, men som gick på samma skola som min bästa kompis på förra stället jag bodde på. Jag tyckte inte det lät klokt. En gång sa jag om den här tjejen till en annan gemensam bekant: ”Hon är ju helt dum i huvudet! Hon typ skär sej i armarna med saxar och sånt!” Den gemensamma bekanta svarade allvarligt: ”Men det gör hon för att hon inte mår bra, kanske?” Den tanken fattade jag inte över huvud taget. Beteendet var helt enkelt obegripligt och jag placerade in en person som gjorde sånt i samma kategori som personer som frivilligt rökte eller drack sprit, det vill säga kategorin Personer med fullständigt obegripligt beteende – eller på tonårsspråk Folk som är helt dumma i huvudet.

Inte så långt därefter började jag inse att min nya bästis åt väldigt lite. Det var oroväckande, störande och förbryllande. Jag kunde inte avfärda min vän som dum i huvudet. När hon till slut, många månader senare, berättade för mej hur hon tänkte och kände kring mat, om sin ångest och sitt mörker, var det början på något helt nytt för mej. I min närhet upptäckte jag den ena efter den andra som spred ut maten på tallriken, bara drack en halv kopp te när vi andra fikade, smög iväg till toaletten efter varje måltid eller undvek varje samtalsämne som snuddade vid mat, kropp eller vikt. Min vanmakt visste inga gränser. När två spikraka, parallella skärsår dök upp på min bästa väns arm ett par år senare förstod jag att vi – min bästis, jag själv och hela min omvärld – hade klivit ner ytterligare ett trappsteg. Jag visste på en gång att hon hade tillfogat sej de där såren själv. Även den här gången visade det sej att hon inte var den enda.

Därefter tog historien många vändningar, men jag hoppar direkt till slutet. Min vän är idag fri från sitt självskadebeteende och sina ätstörningar. Häromveckan gav hon, tillsammans med en annan författare, ut boken Slutstation rättspsyk, som är den absolut viktigaste boken jag läst på länge. I boken beskrivs hur patienter med självskadebeteende, företrädesvis unga kvinnor och vissa fall till och med barn, spärras in på rättspsyk när allmänpsykiatrin inte längre vet vad de ska göra med dem. Inte nog med att det är principiellt felaktigt att remittera patienter till rättspsyk, om de inte dömts för brott, när de väl är där utsätts de för övergrepp och olagliga tvångsmetoder. Patienterna har fått skriva på kontrakt, där de godkänner att de låses in i isoleringscell dygn i sträck om de skadar sej själva. De har fått bära tvångshandskar, som gör att de inte har kunnat använda sina händer och de har låsts fast i bältessängar, när de mest av allt hade behövt en kram och ett lyssnande öra. Författarna, Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman, har i flera år varit i kontakt med Socialstyrelsen och försökt få till en förändring, men motståndet och viljan att hålla läkare och annan personal om ryggen har varit starkare än viljan att förbättra situationen för patienterna.

Slutstation rättspsyk är välskriven och gripande och förarbetet är gediget. Förklaringar av juridiken kring remitteringar och tvångsåtgärder varvas med personliga berättelser från rättspsyk och beskrivningar av författarnas arbete och det motstånd de stött på. Blandningen gör att boken blir lätt att läsa och att intresset hålls uppe från pärm till pärm. Jag grät mej igenom första halvan av läsandet och under andra halvan vaknade en stark vilja att förändra. Jag önskar att alla ska läsa den här boken och att den kommer leda till ett ramaskri, ett uppror och till sist en förändring – inte bara av den psykiatriska vården utan också av allmänhetens syn på självskadebeteende och andra psykiska sjukdomar. Om mina 13-åriga elever upptäcker att någon de känner gör sej själv illa vill jag inte att de ska tänka som jag, att hen är helt dum i huvudet, utan att de ska förstå att deras kompis är sjuk. När de inser det vill jag också att de ska ha anledning att känna sej trygga med att kompisen kommer få en vård och behandling som kommer hjälpa hen att bli frisk.

Lektionsupplägg för barn

Jag fick en fråga om hur man lägger upp danslektioner för barn. Det finns förstås flera sätt att gå till väga, men så här tänker jag:

När man planerar en danslektion för barn upp till 8 år måste man tänka helt annorlunda mot när man planerar för vuxna. Barn behöver till exempel inte värma upp kroppen, som vuxna behöver, eftersom deras kroppar är varma och mjuka hela tiden. I en vuxenlektion brukar intensiteten i övningarna stegra under lektionen, för att kulminera i en kombination, och sedan gå ner lite igen precis på slutet när man varvar ner och stretchar. För barn kan det bli för jobbigt både fysiskt och mentalt. Bättre är att låta intensiteten växla mellan upptempo och mer koncentrationskrävande övningar. På så sätt är det lättare att hålla barnen aktiva både fysiskt, mentalt och socialt.

Exempel på hur en vuxenlektion kan se ut

Så här skulle en lektion för 6-8åringar kunna se ut:

• Samling 5 min
• Upptempo 5 min (även om barn inte behöver värma upp kan det vara ett bra sätt att komma igång med lektionen redan från början samt att springa av sej lite överskottsenergi)
• Teknik 10 min
• Förflyttning och improvisation 10 min (jag tycker att varje lektion bör innehålla åtminstone ett improvisatoriskt moment)
• Kombination 15 min (kan innehålla moment med olika hög intensitet)
• Avslappning 5 min
• Samling 5 min

Exempel på hur en barnlektion kan se ut

Fler tips:

• Inled och avsluta varje lektion på samma sätt. Det skapar en form som barnen känner igen och gör dem trygga.
• Avslappning kan vara svårt i början, men är väldigt viktigt, så ge inte upp! När barnen vänjer sej vid att ligga och vila i slutet av varje lektion kommer de bli bättre och bättre på det och börjar också uppskatta det. Ge dem gärna en uppgift, till exempel att lyssna på en låt som du spelar eller att spänna en kroppsdel i taget för att sedan slappna av.
• Var alltid på det klara med syftet med varje övning. Om du vet varför ni gör det ni gör är det lätt att motivera barnen och förklara för föräldrarna!

Spontan föreläsning om upphovsrätt

Från kollakallan.skolverket.se

Igår hade jag workshop med en skolklass, som inte brukar dansa. En elev, som inte var med och dansade, filmade en del av lektionen med sin appofon. Ett par andra av eleverna påpekade högljutt att hen hade filmat och klassens ordinarie lärare sa strängt åt hen att radera klippet. Eleven försökte protestera genom att säga att hen inte skulle lägga ut klippet någonstans, men läraren framhärdade och jag kände att det var dags att jag tog tillbaka min lektion. "Så här är det," sa jag. "Man får ju filma folk, men jag har upphovsrätt på det här materialet, som jag har skapat. Jag creative commons-licenserar allt mitt material, vilket betyder att ni gärna får använda det hur mycket ni vill. Ni får visa upp det för folk, ni får lägga ut det på internet, ni får göra vad ni vill med det - men ni måste credda mej. Det måste alltid framgå att det är jag som har skapat materialet. Och så måste ni alltid dela lika, så ni får aldrig tjäna pengar på någonting som jag har skapat och aldrig använda det i kommersiella syften. Det är så det funkar."

Vad härligt, tänkte jag i samma stund som jag avslutade mitt lilla tal, vilken perfekt anledning att komma in på upphovsrätt! Tyvärr visade det sej att eleverna inte alls tyckte det var lika härligt. De verkade faktiskt inte det minsta hänförda över konceptet creative commons - för det går ju alldeles utmärkt att dela ändå! "Vad ska du göra då, om vi gör det ändå?" frågade en elev i trotsig ton. "Anmäla dej!" ropade en annan elev dramatiskt och skrattade. Jag tänkte på en undersökning jag läste om för ett tag sen. Frågeställaren hade haft en bild av att ungdomar delade filer av ideologiska skäl, för att information inte går att ta patent på eller för att allt är allas. Hypotesen kom dock på skam. Ungdomarna i undersökningen delade filer helt enkelt för att det gick. Varför betala för något som går att få gratis? Kanske lever vi i en tid då upphovsrätten är en chimär, något förlegat som klamrar sej fast men som ingen bryr sej om. Då är det svårt att diskutera licenser.

------------------------
Jag hittar tyvärr ingen länk till undersökningen. Kanske var den liten och marginell och inte alls representativ.

Improvisationsaudition

En läsare undrar hur en audition i improvisation kan gå till. Jag tror jag har varit på tre auditions där improvisation har ingått. Alla tre har varit till utbildningar, två med pedagogisk och en med koreografisk inriktning. Det var ganska länge sen, så jag kommer inte ihåg allt, men det här är vad jag minns:

Vid den första dansade vi mest huller om buller, alla sökande. En uppgift var att skapa raka linjer och räta vinklar. En annan uppgift var att dansa allegro (livligt). Båda uppgifternas längd angavs av pianisten. Övningen började när hon började spela och slutade när hon slutade spela. Den som höll i provet förklarade en uppgift och sedan dansade vi. Sen förklarade hon nästa uppgift och så dansade vi igen. Jag kan inte minnas att några instruktioner gavs under tiden vi dansade.

Vid den andra dansade vi i par, men flera par dansade samtidigt. Uppgiften var att föra ett "samtal" med sin partner. Det var förstås ett dansat samtal och inte ett talat. Det var en ganska stor utmaning, eftersom vi inte kände varandra. Även där minns jag det som att alla instruktioner gavs innan vi satte igång och den som höll i provet sedan var tyst medan vi dansade. Jag tror att vi dansade med samma partner hela tiden.

Vid den tredje dansade vi först huller om buller, alla sökande. Då var uppgiften att leda med olika kroppsdelar. Precis som vid de tidigare två tillfällena gavs alla instruktioner innan vi började dansa. Vi fick själva bestämma vilken kroppsdel som skulle leda och hur länge. Sedan delades gruppen i två, som fick ställa sej på var sin sida av rummet. En person från varje grupp möttes i mitten och dansade med varandra tills en av dem bestämde sej för att lämna golvet och gå in i en av grupperna igen. Någon annan var då tvungen att ta hens plats och dansa med den som var kvar. Det momentet höll på väldigt länge, då vi var många sökande.

Improvisationsprov kan förstås innehålla en massa andra uppgifter och utformas på olika sätt beroende på vad juryn vill få veta om dem som söker, men det här är i alla fall några exempel på hur det kan gå till.

Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?

I min utbildning ingick mycket dans-i-skola-didaktik. Det är i princip barndans, men riktat mot barn i åldrarna 6-12 år. Det skiljer sej från så kallad genreträning (som är det vanliga i frivillig verksamhet) på så sätt att det inte handlar om att lära sej en viss genre samt att det oftast innehåller mindre teknikträning och mer improvisation än traditionell genreundervisning. Det är just det där med improvisation jag tänker på idag.

Den dans-i-skola-didaktik som ingick i min utbildning byggde på den ena av de två stora svenska barndanstraditionerna, nämligen den som utvecklats av danspedagogen Eva Dahlgren i hennes arbete med Bolidens barnbalett och dans i skolan i Norr- och Västerbotten. Dahlgren var influerad av balettpedagogen Vera Alexandrova och den moderna dansaren Isadora Duncan. Traditionen har förts vidare av danspedagogen Cecilia Björklund Dahlgren. De mest centrala delarna i sättet att undervisa är gestaltning, improvisation och förberedande baletteknik. Ofta får eleverna i uppgift att härma (det vill säga gestalta) olika djur, människor (karaktärer) eller fenomen i naturen (solen som skiner, träd som vajar, stenar som rullar, och så vidare). Läraren är alltid med och dansar, som en "rörelsemodell". Tanken är att barnen ska bli inspirerade (inspiration är ett viktigt begrepp inom den dahlgrenska barndanstraditionen) till att skapa eget och dansa fritt. Ibland fungerar det, men ibland kan det också ha motsatt effekt. Det kan nämligen hända att barnen inte alls blir inspirerade att skapa eget, utan bara härmar läraren.

Jag fick anledning att tänka på det igen i helgen, när jag tog en dansklass som innehöll mycket improvisation och där kursledaren var med och dansade hela tiden. Det var en klass jag vanligtvis inte brukar ta, men den övriga gruppen har tagit klassen minst en gång i veckan under minst en termin. Nästan alla dansade med exakt samma rörelsevokabulär som ledaren! Efteråt var jag tvungen att fråga mitt sällskap om det var meningen att man skulle härma eller dansa helt fritt. Hen svarade att man ska dansa fritt. Ändå härmade de flesta. Medvetet eller omedvetet? Svårt att veta. Är det hämmande? Också svårt att veta. Jag tror att de flesta på klassen upplevde improvisationen som frigörande, men var det för att de fick vara sej själva eller för att de fick låtsas vara någon annan? Jag vet förstås inte och även om det är intressanta frågor var det inte det jag tänkte skriva om just nu. Det är nog så intressant att bara konstatera att vi härmar. Vi härmar dem vi tycker om och dem som har hög status. I klassrummet är det oftast läraren som har högst status, som "vet" vad som är "rätt" och "fel". Om eleverna härmar läraren kan det vara helt omedvetet, för att de tycker om henom - men det kan också vara mer eller mindre medvetet, för att de vill göra "rätt". Om läraren å andra sidan inte dansar kanske eleverna helt enkelt börjar härma andra elever, som de tycker är "duktiga".

En svår fråga alltså. Dansa med eller inte dansa med? Nu för tiden iakttar jag nästan alltid utifrån (i alla fall med ungdomar och vuxna). Just nu jobbar jag dessutom med just att härma, att leda och följa, med mina gymnasieelever. Det är intressant hur lätt det kan vara när man inte tänker på det - och hur svårt det kan vara när man måste!

------------------------------
Rubriken är ett citat från en gästlärare vi hade på utbildningen, som reagerade på att vi dansade med så mycket när vi undervisade.

Att prata om sina idéer

Jag har en idé. Mer än så vill jag inte säga, eftersom jag är rädd att döda idén. Jag har vänner som vill diskutera sina idéer och projekt med alla som kan tänkas vara intresserade. Ju mer de pratar om sin idé desto mer växer den, desto mer levande blir den och desto större är sannolikheten att de kommer genomföra den. När de väl har satt igång att förverkliga idén fortsätter de att prata om arbetet. De berättar hur det går, var de har kört fast, vad de behöver fixa för att komma vidare och allt annat. Det är helt omöjligt för mej. För mina idéer är det nämligen helt tvärtom. Ju mer jag pratar om dem desto mer krymper de, desto mindre levande blir de och desto mindre är sannolikheten att jag kommer sätta dem i sjön. Det tror jag i alla fall. Eventuellt är det inte så, eftersom kanske 90% av mina idéer, som jag aldrig berättar om för någon ligger och samlar damm någonstans i mitt bakhuvud eller i en anteckningsbok - eller så glöms de bort helt. Kanske borde jag prata lite mer?

När det gäller min senaste idé kommer den dock förbli en hemlighet och därmed ett ensamarbete. Jag kommer att införskaffa det jag behöver själv och jag kommer att planera och genomföra arbetet själv. På slutet kommer en person jag litar på få vara med lite grann - men bara lite när allt nästan är klart. Det är så det är för mej. Jag bäddar in min lilla idé i bomull och gömmer den för världen. Bara någon gång då och då får en idé utvecklas till en process och så småningom till en produkt som får komma ut i ljuset.

Jag hoppas verkligen att den här senaste idén är en sådan.


Self portrait, som jag gjorde helt på egen hand.

Att sätta betyg i dans

Att betygsätta elevernas arbete i dansämnena är svårt. Jag är glad att jag inte ska sätta några betyg den här terminen. När det så småningom är dags kommer jag förmodligen också vara glad för att jag bara ska sätta betyg i ämnet Dansteknik och inte i exempelvis Dansgestaltning. Hur ska man till exempel kunna bedöma om eleven "i huvudsak [utför] gestaltningen på ett tillfredsställande sätt"? (Dansgestaltning 1) Teknik är lite fyrkantigare och inte i lika stor utsträckning en fråga om tolkning, men ändå är det inte lätt.

Jag har gjort en tabell, där jag har sorterat in alla kunskapskraven i olika kategorier. Jag har skapat ett dokument för varje elev, där tabeller för kurserna de läser finns inklistrade. Kontinuerligt (ungefär en gång varannan vecka) går jag igenom tabellerna och markerar med grönt de kunskapskrav som varje elev har uppnått. Kunskapskrav som är på väg att uppnås markerar jag med gult. Tabellerna fungerar både som underlag för min planering, eftersom det blir tydligt vilka områden eleverna behöver jobba med, och så småningom som underlag för betygsättningen.

Men hur mycket jag än sorterar, markerar och funderar finns det kunskapskrav som jag har väldigt svårt att bedöma om eleverna uppnår. Hur vet jag till exempel om en elev "undersöker" musiken? Eller om en elev "utforskar" hur den egna kroppen fungerar? Jag har funderat på vem jag ska fråga. Skolverket kanske? Mina idrottslärarkollegor? Min eviga mentor? Nej, ingen av dem. Nyss kom jag nämligen fram till vilka jag ska fråga - eleverna såklart! De kommer ge mej de svar jag behöver. Tillsammans kommer vi reda ut betygsättningen på ett alldeles strålande sätt.